Mysig bakstund....

... jamenfuckingvis. Inte.

Jag fick på ett märkligt sätt slut på mina häromdagen bakade chokladbiskvier. Delvis pga att dom inte blev så många då jag gjorde en liten sats och flera fick kastas, och delvis på att dom var så jäkla goda.

Därför tänkte jag mitt arma åbäke göra nya idag.
Jomenvisst, nu med bra recept och allt. Piece of cake, "type".
Fram med mandelmassan, riva riva riva mycket massa göra stor sats.
Blanda äggvitor, blanda blanda blanda noga med socker i beredaren för jag orkade inte själv (jag vet att jag är svag ifall någon tänkte påpeka det)

Klicka klicka ut på plåt, harmonin flödade, jag var värsta husmodern som bakade finfina bakverk själv, trallallalla, lite julmusik på och O´helga natt fyller mitt kök.
Myser myser julemys.

Inte så jävla länge om jag ska vara ärlig.
Smeten klickade jag ut galant.
Jag fick börja på en plåt till då jag tagit i och skulle göra många många.

Vad tror ni jag ser när jag tittar in i ugnen?
Jo, gissa.
Tror ni jag ser finfina toppiga bottnar?

Nej, såklart inte.
Dom ser ut som kokosflarn dom jävla bottnarna.
Jag kände gråten välla upp inom mig.
Att jag alltid ska ha så inihelvete otur med allting, aldrig hör jag då någon annan klaga och gnälla på misslyckade bak, medans jag gör misstag på misstag, nya och gamla.

Då kom Maken hem.
Berättandes att det kommit paket vilket jag redan visste eftersom jag tagit emot dom. Jag kollade inte på vad jag skrev på så jag blev lite irriterad när jag hörde att en av Jannes julklappar kommit med samma lastbil.
Inte så att vi behöver lastbilar för våra julklappar men dom skickades så, med DSV eller nåt.

Jamensåjäklakuldå.
Jag såg inte vad det var var Maken snabb att tillägga.
Jag traskade ut i snöstormen för att hämta paketet som avlämnats på bron till fiskberedningen dit våra paket vanligtvis ska.
Jamensåjäklasvårtattsedåva!
Det var en kartong med stor bild och text.

Fint så in i vassen. Inte.

Jag traskade muttrande in.
Och där ser jag Maken veckla upp ett stort rosa laxnät på köksgolvet och han förväntade sig oh´n och ah´n över dess fantastiska kvalitet.
Det gick fetbort.
Inga oh´n och ah´n här inte.
Jag stampade mig fram till köksbänken för att se eländet igen.

Jag tänkte att jag måste ju försöka se vilka bottnar som ev kan gå att räddas.
Inte så många kunde räddas, dom flesta gick förlorade.
Varför?
Dom blev tunna.
Världens tunnaste biskvier har nu tagits in i Guiness rekordbok.
4 mm med smet och choklad typ.

Värsta julmyset la sig snabbt kan jag säga.
Aldrig att jag någonsin mer ska baka.
Aldrig.

Tänk om vårt byakonditori varit i drift ännu.
Tänk.
Vilka pengar dom tjänat på mig då.

Jag har nyss fikat ett ... chokladflarn kan vi väl kalla det. I mina bästa stunder kan jag kalla det vid ett sådant namn.
Jävlaskitkaka heter det andra gånger.
Gott var det men knappast något man bjuder på.
Dom går nämligen inte att hålla i, dom går AV.
Hur himla svårt ska det va?
Jag följer det recept jag använde sist. Då gick det bra men inte nu.

*fanvadjaghatarjulbak-aldrigaldrigmer!*


Här känner jag att jag behöver be om ursäkt för de ev kraftuttryck jag kan ha levererat i detta inlägg. Det kan ev ha smygit sig med någon svordom trots omåttlig censur.